Solsken. Uppsats. Några ord kvar. Ser målsnöret. Springer dit.

Annonser

Love being in contact och sol och kreativitet och fina möten och fint, fint, fint. Nu.

Att inte tolka och värdera allt som sägs. Att inte tolka in det negativa hela tiden. Att förstå att det människor tänker handlar mer om dem än om andra. Mina tankar om allt talar om mig. Att ha ett egenvärde oavsett. Och att förstå det in i själen. Värdera. Värde. Värd. Jag. Och Du.Alla. Leva. Why? Cause it´s worth it.

Men vilken perfekt dag! Sängen måste vara en bidragande orsak. Vi har tagit tag i sängbytet, en bävan som har varit lång men nu är det gjort. Sedan två dagar. Inatt är första gången på sex år som jag vaknat och utan värk i ryggen, efter att ha sovit i min säng. Vila på hög nivå. Lycka på hög nivå. Kärlek på hög nivå. Dessutom fyller lillprinsen 2 år. Kärleksprinsen. Lillcharmören. Yrvädret med vilda lockar och en ständigt leeende på läpparna. Tänk att jag fick ännu ett perfekt barn. Som hunnit bli två år. Det är vackert. Det är vackert att få ha tre stycken perfekta barn, fantastiska och kärleksspridande lyckovarelser. Jag har sagt det förut, jag är förunnad.

…ingen resa. Vad bidde det då då? Det bidde ingenting. Det får bli en annan gång. När då? När tiden är rätt. God will show. Time will show. I väntan på Godot. Det är okej. Jag reser inom mig. Jag reser mig.

Av sol och vänskap. Fina väninna som bara är sig själv och jag med alltid med henne. Aldrig rädd att inte vara accepterad. Som man kan vara glad med , hysterisk med, sur med, vresig med och skratta sjukligt med. Hon är bara så bra och hon behöver inte göra något för hon är bara bra.

Mitt träd. Min sambo. Som inte säger nått när jag är som mest öppen i ett hulkande sår utan han tittar på mig med de finaste ögonen och jag hittar mark igen.

De Vackraste som springer omkring i den ljumma kvällen och bara dricker livet.

Utan inbördes ordning bara i en perfekt blandning. Tack!

Kraftlösheten lägger sig som ett täcke över mig. I hallen ligger nya trasmattor. De är nya. Fina. Genuina. Kan man vila en sådan dag och ändå hinna. Ville vara färdig, men jag hann inte hela vägen innan pms-tåget körde in på stationen. Jag låtsas inte se det än om det gör sig påtagligt påminnt. Det påminner om att åka naken i kyla och hagel. Sårbarheten är ett faktum. Skalet finns inte. Rustningen har trillat av igen. Kanske om jag sätter mig på en av de nya välkomnande mattorna i hallen eller om jag lägger mig på marken och förlorar blicken i molnen…men det regnar.
Himlen gråter mina tårar. Jag gråter mina tårar, låter dem trilla på en av de välkomnande mattorna i hallen. Där lägger jag mig och låter mig omslutas. Ibland blir det så påtagligt att det är tungt när man ska göra allt själv men jag inte sluta. Erfarenheten av bli frånskjuten när man vill bli emottagen är så smärtsam att jag vågar inte göra annorlunda. Jag har övat så många år men det har behövt aldrig så lite för att jag åter ska sluta mig. Jag vill men jag vågar inte.Det färgar alltid av sig. Lämnar sådana där vidriga fläckar som är omöjliga att få bort helt. Fläckar av mig. Det smärtsammaste att inte kunna förgöra sig själv helt för att längtan till livet är för stark kontra smärtan att inte kunna delta på annat sätt än en fläck som inte går att få bort.
Meningsfullheten är svår att finna när dagen är trött. Reser mig. Lämnar fläckar på mattan. Minner mig mina barns ögon och andas vidare. För dem. Och för livet självt och tänker att en dag vill jag kunna andas för min egen skull. Oberoende den yttre bekräftelsen. Andas för min egen skull och känna att jag duger. På vägen dit lånar jag en stund ett ögonblänk från De Vackraste. Jag tror att jag får det. Jag har sett det sett i deras ögon. Blicken av respons när en mor förundrat kärleksfyllt ser på sina barn och kanske är det därför jag gråter himmelska tårar för att jag minns den och upplevde den och att den trötta dagen kom emellan och att min responderande blick inte räckte hela vägen tillbaka. Lusten för livet hade somnat. Inom henne. Jag kunde inte väcka den. Jag skulle inte väcka den. För jag skulle väcka min egen. Aldrig kan jag veta livets vägar, men det sägs att det är resan som är mödan värd. Orden får leda mig och genom De Vackrastes levande självklarhet påminner jag mig. Det ska nog gå.

Många gånger. Så nära och precis när det är dags så rycks mattan undan. Orden känns så tomma och jag kan inte undgå att besvikelse väller upp inom mig. Såret rivs upp. Jag blir förvånad. Jag trodde inte att jag investerat så mycket hopp… men det hade jag. Jag vill inte äga dessa längtanskänslor efter att få tillhöra och att bli mött men jag gör det. Det inser jag nu. Såret är öppet. Det gör ont. Jag kommer alltid att längta. Det får jag leva med.

Flow has left for this time. Öppnar upp för PMS-sväng. Lyssnar på Ted Gärdestad och blir gråtmild. Är där mittemellan igen och ingen tydlighet cirkulerar. Jag flyttar in på min insida en stund och försöker ta det som det kommer. Pain is coming up and i try just to love it.

Året är 1981. Hon sitter vid den stora bokhyllan. Hyllan där skivspelaren står. Där snurrar Pippi i Söderhavet och hon lyssnar andäktigt. För henne är Pippi självklar. Många år senare sitter hon på sin sons sommaravslutning. Han är tre. Solen skiner. Det är en behaglig stund. Så slutar de att sjunga och ett barn säger att nu serveras jordgubbstårta. Nästa sekund ser hon honom med ansiktet i tårtfatet.
– Oj, vad gör du? Frågar hon.
– Som Pippi, svarar han.
Pippi är självklar. Även för honom. Hon ler inom sig och tänker att han är fri. Pippi har gjort avtryck.