Många gånger. Så nära och precis när det är dags så rycks mattan undan. Orden känns så tomma och jag kan inte undgå att besvikelse väller upp inom mig. Såret rivs upp. Jag blir förvånad. Jag trodde inte att jag investerat så mycket hopp… men det hade jag. Jag vill inte äga dessa längtanskänslor efter att få tillhöra och att bli mött men jag gör det. Det inser jag nu. Såret är öppet. Det gör ont. Jag kommer alltid att längta. Det får jag leva med.