Kraftlösheten lägger sig som ett täcke över mig. I hallen ligger nya trasmattor. De är nya. Fina. Genuina. Kan man vila en sådan dag och ändå hinna. Ville vara färdig, men jag hann inte hela vägen innan pms-tåget körde in på stationen. Jag låtsas inte se det än om det gör sig påtagligt påminnt. Det påminner om att åka naken i kyla och hagel. Sårbarheten är ett faktum. Skalet finns inte. Rustningen har trillat av igen. Kanske om jag sätter mig på en av de nya välkomnande mattorna i hallen eller om jag lägger mig på marken och förlorar blicken i molnen…men det regnar.
Himlen gråter mina tårar. Jag gråter mina tårar, låter dem trilla på en av de välkomnande mattorna i hallen. Där lägger jag mig och låter mig omslutas. Ibland blir det så påtagligt att det är tungt när man ska göra allt själv men jag inte sluta. Erfarenheten av bli frånskjuten när man vill bli emottagen är så smärtsam att jag vågar inte göra annorlunda. Jag har övat så många år men det har behövt aldrig så lite för att jag åter ska sluta mig. Jag vill men jag vågar inte.Det färgar alltid av sig. Lämnar sådana där vidriga fläckar som är omöjliga att få bort helt. Fläckar av mig. Det smärtsammaste att inte kunna förgöra sig själv helt för att längtan till livet är för stark kontra smärtan att inte kunna delta på annat sätt än en fläck som inte går att få bort.
Meningsfullheten är svår att finna när dagen är trött. Reser mig. Lämnar fläckar på mattan. Minner mig mina barns ögon och andas vidare. För dem. Och för livet självt och tänker att en dag vill jag kunna andas för min egen skull. Oberoende den yttre bekräftelsen. Andas för min egen skull och känna att jag duger. På vägen dit lånar jag en stund ett ögonblänk från De Vackraste. Jag tror att jag får det. Jag har sett det sett i deras ögon. Blicken av respons när en mor förundrat kärleksfyllt ser på sina barn och kanske är det därför jag gråter himmelska tårar för att jag minns den och upplevde den och att den trötta dagen kom emellan och att min responderande blick inte räckte hela vägen tillbaka. Lusten för livet hade somnat. Inom henne. Jag kunde inte väcka den. Jag skulle inte väcka den. För jag skulle väcka min egen. Aldrig kan jag veta livets vägar, men det sägs att det är resan som är mödan värd. Orden får leda mig och genom De Vackrastes levande självklarhet påminner jag mig. Det ska nog gå.